Bokslukning

Bokslukning

Jag har aldrig streckläst så här många dagar i rad och så här hungrigt i vuxen ålder tidigare vad jag kan minnas. Böckerna jag läst sedan jag skrev senaste blogginlägget är Vinter av Ali Smith, Exit väst av Mohsin Hamid Mannen utan minne av Nichole Krauss, Människan är den vackraste staden av Sami Said, Den enda historien av Julian Barnes, Tony och Susan av Austin Wright, Den som ser av Joe Heap, Allt under himlens fäste av Maria Hamberg och slutligen Höst av Ali Smith.

Knappast kan det vara intressant att läsa små recensioner av någon som glufsat i sig böcker som ett mativraki. Hungrigt på ett uthungrat vis. Jag undrar lite över det här hålet i mig som just nu fylls av böcker. Böcker och bakelser. Och jag undrar vad som händer med reflektionen när jag liksom börjar med nästa innan jag hunnit tänka kring den förra.

Det händer väl just det, att det inte blir så djupt.

Jag tror jag får bestämma mig för att se det som sommarlov. Jag bestämmer mig nu för att jag ska sätta sunda gränser på alla sätt i höst. Äta lagom och läsa reflekterande. Nu fyller jag på i förråden till kallare tider.

Jag tyckte hur som helst mycket om alla dessa böcker, som också var valda med omsorg. Jag tyckte inte om kavalkaden av kvinnor som går och släpar på sitt leende. Det uppgivna, imploderande leendet. Och jag tyckte det var lite väl enkel lösning av två av författarna att döda personen med psykopatiska drag och på så vis lösa problematiken. Men, det var inte någon boks huvudhandling utan mer hur det blir när de liksom går in i varandra. Den som jag tyckte allra mest om var Ali Smiths ”Höst”. Jag vill skriva om den. Jag hoppas jag kan samla mig och skriva om den. Den var liksom alldeles särskild.

Om du vill chatta lite om någon av böckerna, så gå in på Fb-sidan Annalys så möts vi där.

Allt gott!

Ann

(Bilden föreställer ett fotografi av Edward Boubat som nämns i boken av Ali Smith)

Bibliska tomrum

Bibliska tomrum

Mitt i Nicole Krauss bok ”Dunkel skog” som jag just nu läser berättar en rabbi att ”Eva” på hebreiska betyder ”erfarenhet”. Han tolkar berättelsen om hur Gud skapade Eva av Adams revben, som att det måste beredas plats i Adam för någon annans erfarenhet. Och för att den andras erfarenhet ska få plats behöver där finnas ett tomrum.

Jag läser rabbinens ganska långa resonemang i boken som att Gud givit människan ett tomrum, ett tomrum som ger oss ångest och som vi också behöver.

Bokens tema verkar kretsa kring parallella universum och bibeltolkningen är bara en detalj i det stora hela, men den griper tag i mig och jag får en enorm lust att gå i en judisk bibelgrupp och att diskutera moseböckerna på det här sättet, där man kan vända och vrida på de olika möjligheterna att tolka texterna som just texter, myter. I ett kristet perspektiv blir det gamla testamentet så svårläst, men med de judiska författarnas hjälp blir jag mer och mer upplivad av sättet att närma sig berättelserna. Så odogmatiskt, så öppet, så intelligent! Jag tror skillnaden är att de judiska tänkarna bollar texterna mer fritt, som om texterna mer är något att ta spjärn från och att ens egna erfarenheter får vara med och skapa berättelsernas mening. Jag vill tänka mer kring tomrum! Jag vill tänka mer kring att vara gjord av någon annans erfarenhet!