Tre filmer på två dagar

Tre filmer på två dagar

Jag har varit på tre dokumentärfilmer på Tempo under helgen.

Den första var ”Transnistra” som enligt filmregissören Anna Eborn, var tänkt att vara en film om kärlek men blev en film om vänskap.

Jag säger, nej, det var inte en film om vänskap. Nej, det var inte en film om kärlek. Det var en film om en flicka med borderlinebeteende när det är som mest utåtagerande, som spelar ut fem pojkar mot varandra, i en hårresande känslomässig terror där det kändes som att en av pojkarna inom kort kommer att ha tagit sitt liv.

Jag tyckte filmen var oetisk, obehaglig. Varför ska jag titta på när den här flickan/unga kvinnan förtrycker och sliter sönder dessa unga män för att hon inte kan leva utan ständig dramatik och ständig publik. Jag vill inte! De fastnar såklart i detta ja-nej-nuvilljaghadig-nuvilljaghadinkompis-försvinn-älskamig-land.

Jag vill inte se en film om hunder som sliter sönder varandra från första scenen till den sista utan att jag kan ingripa, eller något annat än detta sönderslitande skildras. Och jag vill inte heller se en flock människor göra det, oavsett om flockledaren är en kvinna.

Och jag vill verkligen inte att regissören från medelklassen ska kalla detta drama ur djupaste ekonomiska och samhälleliga misär för ”en film om vänskap”, eller att Tempo presenterar den som ”en feelgoodfilm”. Nej. Jag säger nej. Jag såg inte en enda scen som handlade om vänskap.

Hade filmen handlat om en man som lekte med kvinnors kärlek, så tror jag alla reagerat som jag. Nu är det något som gör människor blinda, som om unga söta kvinnor inte kan trasa sönder människor av alla kön. Hade jag inte suttit i mitten av salongen hade jag gått min väg innan filmen var klar.

Den andra filmen jag går och ser på Tempo Dokumentärfilmsfestival är ”Sivandivan”. Om Siv Wennberg som på 70- och 80-talet var en av världens stora operastjärnor. Filmen skildrar Sivs liv nu, i jakten på att få återta diva-rollen och stjärnstatusen, jakten på revanchen.

Siv har sedan några år en ny partner som heter Erik som helt tar rollen som bifigur i deras relation. Rollen som publik och beundrare och älskande till en självupptagen Siv-stjärna. Jag tyckte att den intressantaste scenen i filmen var när de två sitter i en bil efter Sivs första repetion inför den come-back hon ska göra på Confidencen i egen regi. Erik försöker (troligen) säga att han inte tycker att det är en bra ide, att hennes röst åldrats, och att det vore bättre om hon lät bli. Han börjar flera gånger ”Älskade Siv, jag…” och ”Jag vill ju bara dig det allra bästa..” men hon avbyter honon och säger ”Naturligtvis skulle jag inte göra detta om jag inte vore helt säker på att gå iland med det!” medan hon dirigerar hur han ska svänga bilen för att de ska komma till Täby. Han följer lydigt hennes instruktioner tills de befinner sig på en cykelbana.

Siv gör sina egna vägar. Och ibland fungerar det, och ibland inte.

Den tredje filmen jag ser på Tempo är ”Stridsbergland”. En film av Anna Hylander om författaren Sara Stridsberg.

Jag tycker att Sara Stridsberg är ett geni. Jag tycker hennes böcker är fantastiska och hennes allra senaste bok ”Kärlekens Antarktis” kan vara en av de fem bästa böcker jag läst någonsin. Hon ger röst till de som ingen röst har, kött och mänsklighet till de som inte får synas. Jag upplever hennes texter som magiska, förtätade, kroppsliga, djupa, vackra, politiska, nära.

Filmaren Hylander försöker visa detta genom att göra egna naturbilder och naturmetaforer. Hon illusterar höglästa texter ur böckerna med vatten som rinner och måsar som rör sig över himlen. Resultatet blir platt och illustrativt. I några scener kopplar regissören av och följer bara med i nuets skeenden och det är då det blir som närmast.

Sara berättar om hur hon har som en kallelse att skriva, att hon upplever det som en mening, som att hon har fått en uppgift att berätta. Och i och med det blir skrivandet det enkla i hennes liv, det som verkligen ger henne mening. Som att hon är på rätt plats, på rätt ställe. Och hon berättar att hon tidigare i livet tänkt att skrivandet skulle kunna göra henne galen, som en dans som inte går att sluta dansa. Men då hon skrev om Beckomberga förändrades detta, det låter som om det förändrades för att hon mötte det som längtar att falla.

Hon pratar mycket om denna dragning hos sina romanfigurer – dragningen mellan att vilja falla och att vilja leva, som om något är likgiltigt, som om det finns ett ”gör vad du vill med mig”. Som om det finns ett ”rädda mig!” hos dom, som samtidigt som de ropar detta tysta ”rädda mig!” har givit upp om all sådan räddning.

I en sekvens berättar hon hur hon sitter med sitt första barn i badkaret och de skapar samma saga kväll efter kväll. Mamma Sara börjar berättelsen med att hon ställer sig på toalettstolen och hoppar ner och försvinner i röret som leder till ett hav. Och då fortsätter sonen berättelsen, och räddar henne varje kväll på olika sätt. Detta blir barnboken ”mamman och havet” och Sara säger: ”kanske behövde jag barnbokens form för att kunna skriva det lyckliga slutet”.

Detta griper mig. Regissören hinner inte före och lägger inte ut bilder som ska visa mig vad jag ska känna, utan jag får vila i orden och illustrationen av mamman på toalettkanten en stund. Då hinner jag ifatt, och börjar gråta. Det är något med det lyckliga slutet, som är att sonen själv skriver sin räddning av sin förälder.

Som kuriosa får man också veta att Stridsberg skrivit alla sina böcker med ett finger. Det dröjer kvar hos mig. Vad är det som gör att hon skriver så? Skulle ensamhetskänslan som hon vill förmedla försvinna om alla tio fingrarna samarbetade? Eller är det ett sätt att lugna tempot i den där dansen?

Tips vid prestationsångest, del 1

Tips vid prestationsångest, del 1

När man får prestationsångest finns det massor av olika sätt att förhålla sig. Och, om man brukar få det, så är det lika bra att ställa in sig på att man kommer få det igen. Så behöver man inte bli förvånad när den kommer, utan kan ha lite olika verktyg beredda. Det första jag skriver om här är verktyget ”kroppen”.

Nästan alltid sitter jämförandet och självkritiken i huvudet. Medan kroppen vet att jämförande är irrelevant. Att gå in i kroppen och vara lite med den gör ofta en väldigt stor skillnad.

Att hålla lite vänligt på sig själv någonstans är också något som ger lite verklighet. Klappa lite på sin kind, hålla lite i ena fingret. Lite ömhet som påminner om att ens värde och ens prestation inte har något med varandra att göra på ett djupare mänskligt plan.

Ett sätt att möta prestationsångesten, är just att möta den. Att andas in i kroppen och känna hur den känns och låta det kännas som det känns. Skakar benen? Hur skakar dom? Kan dom få skaka ännu mer? Vad vill benen? Skriker det i huvudet? Vad är det för röst som skriker? Vad vill den säga? Är det svårt att andas? Var spänner du åt kring andningen? Hur spänner du åt? Hur låser du? Hur känns magen? Inte alla frågor på en gång såklart. Frågorna behöver ställas med en vänlig och intresserad röst. En vänlig röst som på riktigt vill veta. Frågor som börjar med ”hur?” är hjälpsamma den här stunden medan frågor som börjar med ”varför?” är bannlysta. Och alltså – att möta de olika kroppsliga sensationerna med vänlighet är helt avgörande. Lite som att vara en kärleksfull förälder till sig själv, med full tillit till att det som får kännas och finnas kommer att försvinna och förändras av sig självt.

Att våga vara lite med kroppen är att våga vara lite med det som är. Och då kan vi landa, och känna fötterna och på så sätt få lite fast mark under fötterna.

Katarinamässan

Katarinamässan

Varje söndag får en lekman möjligheten i Katarina församling att hälsa välkommen. Så här lät det i söndags:

Välkomna alla till Katarinamässan idag! Jag som hälsar välkommen heter Ann.

Min mamma fungerade nästan inte alls varken fysiskt
eller psykiskt, och jag valde mycket tidigt rollen som den vuxna,
trots att jag bara var några år gammal, och så fortsatte det hela
barndomen igenom. Det har gjort att när jag ska ta ett helt vanligt
föräldraansvar i vuxen ålder, så känner jag mig ofta lite arg. Som om
jag egentligen är ett barn som ska få leka och att det är orättvist
att lägga på mig dessa uppgifter.
Och så vill jag ju inte vara. Jag vill ju inte vara arg på mitt eget
barn för att hon vill att jag ska vara en fungerande mamma. För mig är
detta en brottningsmatch som återkommer igen och igen. Det som hjälper
minst är när jag hatar denna sida hos mig och skriker åt mig att jag
ska skärpa till mig. Och det som hjälper mest är när jag låter Gud
vara med mig och ser Gud som en jättestor mamma som jag kan vara barn
hos. Då kan jag hämta näring och luta mig mot kärleken. Och då kan jag
förlåta mig och nästan skratta lite åt det desperata barnet i mig, och
från den punkten blir det inte svårt att vara en vuxen mamma.
Och så tror jag livet är. Att när vi låter oss vara svaga så blir vi
starka. När vi låter oss vara uppgivna en stund så kommer lusten. Om
vi bara släpper taget in i kärlek och inte in i ensamhet. Att vi är
svaga i en hållande Guds famn. Att vi är uppgivna hos Gud som stryker
oss över håret.

Varmt välkomna till dagens mässa.