Om prestationsångest

Om prestationsångest

Prestationsångesten består ofta av två ångestar. Dels ångesten över att inte prestera bra, och dels ångesten över att ha ångest. Det är ofta någon röst inom den som kämpar med dessa känslor som säger att det är FEL att känna så och att det inte får märkas. Man vill ha bort ångesten, och eftersom det inte går, så blir det istället mer ångest.

Jag tror mer på att istället vänligt intressera sig för sin jobbiga känsla. Min utgångspunkt är att känslan alltid har haft en period i livet då den varit relevant. Och att den vuxna personen behöver möta den person de en gång varit, då situationen var annorlunda. Då de kanske var unga. Då de kanske var barn. Då de kanske var maktlösa.

I den stunden då man har prestationsångest har ofta en inre kritisk röst helt tagit kommandot. Någras inre röster skriker och gormar att om man inte klarar detta så är man en jubelidiot. Andras tittar bara på dom med en besviken blick. Det finns många olika varianter på hur den inre kritikern låter och förhåller sig. Det som nästan alltid är fallet är att just i den här stunden då det ska presteras något viktigt så låter de inre kritikerna så högt att de överröstar förnuftet.

Ingen föddes med den här inre kritiska rösten. När uppkom den? Vem tillhör den?

Den tillhör ibland någon av ens föräldrar. Den tillhör ibland någon lärare man haft i yngre år. Den är ibland en röst man uppfunnit för att skydda sig. Vad är det i så fall man behövt skydda sig mot?

Nästan alltid har den kritiska rösten kommit från någon som vid tillfället då den uppkom var mycket större och starkare än man själv.

Nästan alltid har den kommit då man varit barn.

Om man är skräckslagen för att göra fel i nutid, så är det för det mesta en irrelevant känsla i nutid, men en helt adekvat känsla en gång i tiden. Vi behöver möta den vi en gång var. Vi behöver se den som skrämde oss så, och titta på den personen (om det var en person) med våra vuxna ögon. Vi behöver se det barn vi var med ömhet. Vi behöver se den som gjorde oss illa som en människa som inte är större än oss själva, utan kanske snarare mindre.

Vi behöver helt enkelt uppdatera vår inre kritiker, och berätta att vi är vuxna nu. Att situationen är en annan nu.

Vi trodde kanske att någon skulle dö om vi gjorde fel som barn. Vi trodde kanske att vi själva skulle dö om vi gjorde fel som barn. Och det kanske var sant. Hur som helst var skräcken sann.

Och det är inte konstigt att vår kropp signalerar fara i så fall. Vi får bara berätta för kroppen att skillnaden är att vi är här nu. Vi är här och kan hålla det där rädda barnet i handen. Vi är vuxna nu.

Insiktens tyngd

Insiktens tyngd

Min pappa dog för två och en halv vecka sedan. Han dog knall och fall, och var helt frisk och aktiv stunden innan.

Jag lyckas inte skriva något inlägg här, varken om det eller om något annat. Jag återkommer om en vecka, söndagen den 7 april ska jag skriva en liten saga om en sårad drake som går omkring i världen och på måndagen ska jag lägga den här för läsning. Ett litet mål.

Det är en mycket fysisk känsla för mig denna sorg. Jag orkar inte röra mig nästan, så allt går långsamt. Sorgen har en tydlig tyngd som inte går att göra något annat med än att bära. Och det gör mig alltså just nu väldigt trött.

Katarinamässan

Katarinamässan

Varje söndag får en lekman möjligheten i Katarina församling att hälsa välkommen. Så här lät det i söndags:

Välkomna alla till Katarinamässan idag! Jag som hälsar välkommen heter Ann.

Min mamma fungerade nästan inte alls varken fysiskt
eller psykiskt, och jag valde mycket tidigt rollen som den vuxna,
trots att jag bara var några år gammal, och så fortsatte det hela
barndomen igenom. Det har gjort att när jag ska ta ett helt vanligt
föräldraansvar i vuxen ålder, så känner jag mig ofta lite arg. Som om
jag egentligen är ett barn som ska få leka och att det är orättvist
att lägga på mig dessa uppgifter.
Och så vill jag ju inte vara. Jag vill ju inte vara arg på mitt eget
barn för att hon vill att jag ska vara en fungerande mamma. För mig är
detta en brottningsmatch som återkommer igen och igen. Det som hjälper
minst är när jag hatar denna sida hos mig och skriker åt mig att jag
ska skärpa till mig. Och det som hjälper mest är när jag låter Gud
vara med mig och ser Gud som en jättestor mamma som jag kan vara barn
hos. Då kan jag hämta näring och luta mig mot kärleken. Och då kan jag
förlåta mig och nästan skratta lite åt det desperata barnet i mig, och
från den punkten blir det inte svårt att vara en vuxen mamma.
Och så tror jag livet är. Att när vi låter oss vara svaga så blir vi
starka. När vi låter oss vara uppgivna en stund så kommer lusten. Om
vi bara släpper taget in i kärlek och inte in i ensamhet. Att vi är
svaga i en hållande Guds famn. Att vi är uppgivna hos Gud som stryker
oss över håret.

Varmt välkomna till dagens mässa.