Att omfamna osäkerhet

Att omfamna osäkerhet

Aron1 ligger på golvet, på en filt jag brett ut där. Jag sjunger lite för honom. Om tio minuter ska han gå härifrån, och han känns fortfarande förtvivlad på ett sätt som inte nått något utlopp, en förtvivlan som han inte bär själv än, och som inte kommit i kontakt med mig, inte än. Jag väntar. Tystnaden fortsätter och det är annorlunda än det brukar vara. Öppnandet som brukar följa på dessa tystnader kommer inte. Jag frågar honom något som jag inte vetat att jag undrade förrän precis nu: ”Aron, har du tänkt dö?” Han svarar något otydligt, och insikten faller in i mig nästan chockartat. ”Aron, har du tänkt ta livet av dig?”. Han svarar med en tystnad som jag tolkar som ett ja.

Denna session slutar med att jag ställer in dagens övriga klienter, går med Aron till en psykatrimottagning där läkaren bedömer att Aron är suicidal och att han behöver flyttas till en plats där han kan läggas in över natten. Aron springer dock ifrån mottagningen innan detta sker.

Min oro löper plötsligt fritt. Aron har sprungit iväg och jag står där i fullständig skräck.

Detta är upphovet till tre månaders gränslös kontakt mellan mig och Aron. Det professionella bryts och ramarna för rummet är inte längre heliga. Han skriver till mig i akutsituationer, han kommer inte på avtalade tider och han ringer mig från psyket där han är inlagd under natten lite längre fram, för att han har fått syner. Jag tänker på Aron under en stor del av min vakna privata tid, och vid ett tillfälle när han ringer börjar jag gråta mitt framför mitt då nio-åriga barn. Jag skäms för mitt engagemang och jag hittar inte ur det.

Jag lyckades inte lämna tillbaka ansvaret för Arons liv till honom själv och jag lyckades inte övertala honom om att ta mer stöd än det stöd han kunde få av mig. Jag blev medberoende och som medberoende var jag naturligtvis en mycket dålig terapeut. Jag tänker efteråt att det jag inte klarade av var att vänligt och kärleksfullt bära min egen maktlöshet.

OM jag hade vågat bära min maktlöshet så hade det gjort stor skillnad. Jag skulle i så fall troligen ha slutat att vara så rädd och då hade jag lättare kunnat bryta mitt medberoende. Oburna maktlösheter är inte att leka med eftersom de lätt leder till att man vill åtgärda saker som inte går att åtgärda. Och då blir man ofta upprörd och påstridig och ser ofta på den som ska ”åtgärdas” (och inte är lydig och inte åtgärdar på rätt sätt) som besvärlig. Och ingen människa blir friskare av att ses som besvärlig. Det är varken ett mänskligt eller ett fruktbart sätt att se på människor.

”Det finns en mognad som inte kan uppnås på annat sätt än genom barnslighet. Det är inte mognaden hos den oberoende människan, utan hos den människa som erkänner att hon beror av andra, inte mognaden hos den självtillräckliga människan, utan hos den som ser sin egen hjälplöshet.”2

Det behövs tillit för att en bra terapi ska komma till stånd och ibland brister den tilliten. Och då är det lätt att börja ge råd och nästan med våld dra upp klienten från hålet av kladdig hjälplöshet som hen fastnat i. Men när jag börjar bära en annan människa så är undertexten att personen inte vet sitt eget bästa och inte kan ansvara för sitt liv. Det är ett sorts övertramp som sker, där motsatsen vore att jag transparent kunde visa min maktlöshet på ett tryggt sätt och på så sätt kunna tala om det som sker mellan oss i rummet. Mer respektfullt och hjälpsamt vore att att följa med klienten ner till den kladdiga hjälplösheten och hålla sällskap där en stund.

Jag önskar att jag hade vågat vara rädd med Aron, och stannat i det jag kände och undersökt det istället för att leta efter ett svar som skulle rädda såväl honom som mig ur situationen. Jag önskar att jag gjort mig transparent. Jag önskar att jag hade skrivit till honom: ”Jag hittar inte riktigt ut ur den här situationen. Jag vill å ena sidan finnas för dig och uppmuntra dig att få vara arg och ge dig en känsla av att vara hörd och förstådd i din ilska. Å andra sidan vill jag inte ha arga sms oförberedd på min telefon, för jag använder min telefon lite som en snuttefilt. Jag märker att du inte tycker det är rimligt att skriva på mejl eller att vänta till våra bestämda timmar. Och det kan jag förstå. Men det här pågående samtalet på sms funkar inte för mig. Jag vet inte riktigt hur vi ska göra. Jag hör också att du vill bli räddad, och jag skulle väldigt gärna rädda dig, men jag kan inte göra det på det här sättet. Jag kan inte akut-utrycka och vara räddingstjänst. Jag kan vara ett stöd till dig att hitta ditt eget stöd och också vara med i din hopplöshet då och då, så att du inte är så ensam där.”

Jag hade inte behövt vara säker och jag hade inte behövt sätta jättetydliga gränser när jag nu tyckte att det var så svårt. Jag hade bara behövt äga min osäkerhet.

Låt oss våga vara osäkra och hålla osäkerheten i handen och därmed bli modiga. Om vi inte vore så rädda för att vara rädda.

*

Jag sms-ade med min vän Mari-Ann som bor i Albanien dagen efter jordbävningen. Och dagen efter då efterskalven fortsatte att komma. Och på tredje dagen svarade hon: ”Mindre orolig i kropp och själ. På något sätt har jag väl accepterat att jorden skakar. ” Det är i acceptansen vi finner lugnet. Livet är otryggt, och att acceptera det gör oss mer trygga. Sammanfattningsvis, det jag har att hålla mig i när det blåser upp till storm är bara det självklara: de tydliga gränserna och ramarna och vissheten och acceptansen i att när det skakar så skakar det och det är det jag har att förhålla mig till. Inget kontrollerande kommer att hjälpa. När det skakar så skakar det, vare sig jag är innanför terapirummets väggar eller utanför. Det blir enklare om jag accepterar detta grundfaktum och inte stretar emot. Jag ska äga min maktlöshet utan att göra mig ensam. Jag ska hålla mig i handen. Och kanske kommer jag då att göra mig genomskinlig och synlig och kunna finnas här för dig, för oss, och göra lite skillnad.

”Stå stilla i smärtan
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
du blir den musik
du alltid längtat efter att få höra.
Du visste inte att du var en sång”.3

1Aron heter egentligen något annat

2Helena Granström, Det barnsliga manifestet, Halmstad 2010

3Dikten heter ”Stå stilla i smärtan” och är skriven av Ylva Eggehorn

Intervju om empati

Intervju om empati

Caspian Almerud från Beteendevetenskapliga Kandidatprogrammet i Lund gjorde en intervju med mig i samband med ett projektarbete om empati. Intervjun ligger nu som ett källmateriel i sin oredigerade helhet på youtube. Den är 20 minuter lång och har såväl sina styrkor som svagheter, men på det hela taget blev den ganska fin. Se om du vill!