Bibliska tomrum

Bibliska tomrum

Mitt i Nicole Krauss bok ”Dunkel skog” som jag just nu läser berättar en rabbi att ”Eva” på hebreiska betyder ”erfarenhet”. Han tolkar berättelsen om hur Gud skapade Eva av Adams revben, som att det måste beredas plats i Adam för någon annans erfarenhet. Och för att den andras erfarenhet ska få plats behöver där finnas ett tomrum.

Jag läser rabbinens ganska långa resonemang i boken som att Gud givit människan ett tomrum, ett tomrum som ger oss ångest och som vi också behöver.

Bokens tema verkar kretsa kring parallella universum och bibeltolkningen är bara en detalj i det stora hela, men den griper tag i mig och jag får en enorm lust att gå i en judisk bibelgrupp och att diskutera moseböckerna på det här sättet, där man kan vända och vrida på de olika möjligheterna att tolka texterna som just texter, myter. I ett kristet perspektiv blir det gamla testamentet så svårläst, men med de judiska författarnas hjälp blir jag mer och mer upplivad av sättet att närma sig berättelserna. Så odogmatiskt, så öppet, så intelligent! Jag tror skillnaden är att de judiska tänkarna bollar texterna mer fritt, som om texterna mer är något att ta spjärn från och att ens egna erfarenheter får vara med och skapa berättelsernas mening. Jag vill tänka mer kring tomrum! Jag vill tänka mer kring att vara gjord av någon annans erfarenhet!

Boksommar

Boksommar

Under den här dryga veckans ledighet har jag läst ungefär 8 timmar per dygn.

Jag har bytt facebook mot böcker. Samma tidsåtgång, samma snudd på besatthet. Egentligen betyder det väl bara att jag legat i soffan och knaprat godis, fast med bättre samvete för jag kan låtsas att jag har något att göra, att varje läst bok är ett dagsverke och något att vara stolt över. Mindre splittrat än facebook och en känsla av att jag lyckats lura mig själv till en djupare vila. För det har varit skönt. Kanske inte exakt att jag lyckas vara i nuet, för, som mitt barn så riktigt påpekade – ”du är ju inte i nuet utan någon annanstans när du läser böcker”. Men lite mindre någon annanstans helt enkelt. Och som vanligt kanske man kan säga, i någon annans inre, som om det är den enda avkoppling jag känner till.

Hur som helst, jag har läst. Och vandrat igenom olika berättelser. Fast inte på samma sätt som jag vanligtvis gör, med eftertanke, utan snarare lite hetsigt och hungrigt.

De jag har läst nu i juli är ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff. En lättläst bok som kanske kan ses som en deckare, utspelad i en liten by.

Det intressantaste för mig i boken var tankarna och temat kring hur farligheten och läkningen kan gå sida vid sida, och ibland är samma sak, ibland motsatser, hos de som huvudpersonen Jana älskar, och hos henne själv. Farligheten som ibland söndrar allt, men som ibland också ger frihet.Och som Jana genom att komma hem till sin hemby och till sin tvillingbror slutar rymma.

Så läste jag Agnes Lidbecks ”Gå förlorad” som jag just nu blandar ihop med Bengt Ohlssons ”Drick värmen ur min hand” som jag läste igår. Jag tycker grundackordet i båda böckerna är nästan samma. Huvudpersonerna i båda romanerna saknar kropp. Inte bokstavligt, men känslomässigt, i alla fall i min läsning. Det är som om de bara finns i andras ögon, och blir till genom beröm. Som om de samlar osynliga poäng. Som om de saknar förmågan att känna efter och vara till för sin egen skull, och genom att inte kunna vara i sig själva saknar de också i början av böckerna förmågan till verklig kontakt med andra. Båda böckerna rör sig i en kulturell övre medelklass i Stockholm. I Bengt Ohlssons bok möter till slut huvudpersonen närhet och blir mer och mer ett eget subjekt med hjälp av naturen, en hund och en arbetskollega. En vackrare skildring av mötet mellan hund och människa har jag aldrig läst. I Agnes Lidbecks roman är det däremot stumt från början till slut. Hennes huvudperson Anders gör egentligen människor omkring sig illa, men ser det inte själv, trots att han hela tiden ser sig i andras ögon. Hela boken andas intelligens, kyla, tomhet. Det är inte underbart att läsa den, men det är en otroligt välskriven bok.

Det som stannar kvar i mig efter dessa två romaner är, förutom längtan efter en hund, den där känslan av att vara en roll istället för en människa. Hur det perfekta agerandet blir någon sorts maskin som börjar leva sitt eget liv. Det ickeperfekta blir det mänskliga, kroppsliga, subjektet och det perfekta blir det objektifierade, och omänskliga. Jag känner mig utanför den värld som Agnes Lidbeck skildrar, men jag kan ändå mycket väl känna igen känslan av att hamna utanför sig själv snarare än med sig själv.

Så började jag på Elizabeth Strouts ”Vad som helst är möjligt” för att jag älskade hennes bok ”Mitt namn är Lucy Burton”, men jag gav upp. Den var helt enkelt inte alls bra. Jag får läsa om ”Mitt namn är Lucy Burton” istället, när jag får cravings nästa gång efter Strouts kloka ton.

Sedan kom turen till Bodil Malmstens ”Mitt första liv” som låg i kusinens hus på landet och var som en enda stor njutning. I kusinen bredvid kusinen med Malmsten låg ”Aednan” av Linnea Axelssonsom jag började på i påskas men inte hann färdigt, så den läste jag klart nu. Ett samiskt familjeepos. En släkt utsatta för svek efter svek av det svenska kapitalet och den svenska staten. En bok att ha med sig, som en illiaden eller odyssen, lika rytmisk, lika berättande, lika grundläggande för det nu som kommer efter då.

Under denna läskavalkad läste 13-åringen ”Sköldpaddor hela vägen ner” av sin nya favoritförfattare John Green och hon bad mig att också läsa den. Hur bra som helst! En ungdomsbok som innehåller riktiga dialoger, som har djup och smärta och humor. Humor! I en ungdomsbok! Så vilsamt och underbart. Och full av fyndiga metaforer. Innehåller död och ångest och spänning och är uppbyggd så enkelt, fyndigt och enligt alla konstens regler att jag rekommenderar den som skrivarkurslitteratur till alla som vill ha ett sådant tips.

Och i söndags och i måndags var det dags för Roy Jakobsens ”De osynliga”. Även efter att ha läst den förstår jag inte titelvalet, men det är nog för att jag missat något fundementalt. ”De osynliga” var nästan som en fortsättning av Bodil Malmstens bok. De handlar båda om att leva efter och i naturen och båda böckerna förklarar tyngden och det hårda arbetet och skapar inget romantiskt skimmer, och ändå övermannas jag av känslan av allt som gått förlorat i det stockholmsliv jag lever idag.

Idag ska jag bada och se på film. Och kanske inte läsa någon bok alls. Men OM jag ska läsa idag, så ska jag börja på ”vinter” av Ali Smith.

Ps. om du som läst detta inlägg vill kommentera, så svarar jag, men det kommer inget meddelande till dig om att jag har svarat. Om du vill ha en diskussion med enklare återkoppling så gå in på annalys på facebook, så kan vi skriva i en tråd där.

Om prestationsångest

Om prestationsångest

Prestationsångesten består ofta av två ångestar. Dels ångesten över att inte prestera bra, och dels ångesten över att ha ångest. Det är ofta någon röst inom den som kämpar med dessa känslor som säger att det är FEL att känna så och att det inte får märkas. Man vill ha bort ångesten, och eftersom det inte går, så blir det istället mer ångest.

Jag tror mer på att istället vänligt intressera sig för sin jobbiga känsla. Min utgångspunkt är att känslan alltid har haft en period i livet då den varit relevant. Och att den vuxna personen behöver möta den person de en gång varit, då situationen var annorlunda. Då de kanske var unga. Då de kanske var barn. Då de kanske var maktlösa.

I den stunden då man har prestationsångest har ofta en inre kritisk röst helt tagit kommandot. Någras inre röster skriker och gormar att om man inte klarar detta så är man en jubelidiot. Andras tittar bara på dom med en besviken blick. Det finns många olika varianter på hur den inre kritikern låter och förhåller sig. Det som nästan alltid är fallet är att just i den här stunden då det ska presteras något viktigt så låter de inre kritikerna så högt att de överröstar förnuftet.

Ingen föddes med den här inre kritiska rösten. När uppkom den? Vem tillhör den?

Den tillhör ibland någon av ens föräldrar. Den tillhör ibland någon lärare man haft i yngre år. Den är ibland en röst man uppfunnit för att skydda sig. Vad är det i så fall man behövt skydda sig mot?

Nästan alltid har den kritiska rösten kommit från någon som vid tillfället då den uppkom var mycket större och starkare än man själv.

Nästan alltid har den kommit då man varit barn.

Om man är skräckslagen för att göra fel i nutid, så är det för det mesta en irrelevant känsla i nutid, men en helt adekvat känsla en gång i tiden. Vi behöver möta den vi en gång var. Vi behöver se den som skrämde oss så, och titta på den personen (om det var en person) med våra vuxna ögon. Vi behöver se det barn vi var med ömhet. Vi behöver se den som gjorde oss illa som en människa som inte är större än oss själva, utan kanske snarare mindre.

Vi behöver helt enkelt uppdatera vår inre kritiker, och berätta att vi är vuxna nu. Att situationen är en annan nu.

Vi trodde kanske att någon skulle dö om vi gjorde fel som barn. Vi trodde kanske att vi själva skulle dö om vi gjorde fel som barn. Och det kanske var sant. Hur som helst var skräcken sann.

Och det är inte konstigt att vår kropp signalerar fara i så fall. Vi får bara berätta för kroppen att skillnaden är att vi är här nu. Vi är här och kan hålla det där rädda barnet i handen. Vi är vuxna nu.