Om workshopen – en workshop om klimatångest och apokalypskänslor.

Till ett oerhört vackert rum med väldigt högt i tak kom några modiga deltagare som varken kände mig eller varandra. Workshopen var en del av Göteborgs filmfestival, eftersom festivalen hade tema ”apokalypsen”.

Jag gjorde först min vanliga ”kroppsincheckning”, som jag alltid gör i början av sessioner/kurser/grupper. Den handlar om att för några minuter märka vad kroppen berättar, och bara lyssna till det, utan att alls värdera och utan att alls försöka åtgärda. Bara vänligt och uppmärksamt lyssna till sina spänningar och eventuella känslor. 

Efter det fick deltagarna berätta vad de önskade sig att få med sig efter dessa tre timmar. Om den här workshopen blev precis det som de allra mest behövde och önskade sig – vad skulle den då ge? Och de fick också säga något om sitt förhållande till klimatet och sitt namn.

Sedan fick de åter igen blunda och lyssna inåt kroppen. Denna gång med tanke på klimatet. 

De fick märka om de hade någon bild av klimatet som var hoppfull för dom, eller som var en utopi, en önskedröm, en positiv framtidsvision. Och tyst för sig själva märka hur det kändes i kroppen när de tänkte på denna bild.

Och sedan fick de visualisera en bild av deras största skräck vad det gällde klimatet, och sätta in i sig själva i den bilden. Och känna hur det kändes i kroppen att se den bilden.

Efter det fick de rita den senare bilden. Bilden av deras största klimatoro, eller klimaträdsla eller klimatångest.

När alla ritat klart fick en och en berätta om sin bild, och efter att de berättat om den och arbetat mer eller mindre terapeutiskt (hur djupt vi skulle gå fick deltagaren bestämma själv) med den med mig, så fick de övriga deltagarna säga något av vad de kände igen i sig. 

Som avslutning talade vi om vad de tog med sig från de här timmarna, och bestämde att jag ringer om några veckor för att fråga om de förhåller sig till klimatkrisen på något annorlunda sätt nu.

Frågorna de fick när de hade egen tid med mig (framför gruppen) var antingen om detta påminde om något från deras tidigare liv, eller så uppmanade jag dom att gå in i den svåra känslan en stund tillsammans med mig. 

Jag ska ge några exempel.

En deltagare talade om att hans teckning handlade om kaos och om att inte få kontakt. Han tog som exempel att prata med klimatförnekare och att inte nå fram och hur svårt det var att stå ut med. Jag frågade honom om han kände igen detta att stå öppen och vilja mötas och att få ingenting tillbaka, eller avstängdhet eller ilska. Han kände igen den känslan, och fick i tanken gå tillbaka till det tillfälle i tonåren som han tänkte på. Utifrån den gamla situationen fick han möta sig själv som tonåring och känna på den, gamla, smärtan. Och sedan tänka sig att hans vuxna jag pratade med tonårspojken, och den vuxna berättade för tonåringen som en gång varit honom själv att han såg hans ensamhet. Och som vuxen kunde han se att pojkens ensamhet inte var något att skämmas för, och att pojken delade sin ensamhet med nästan alla andra pojkar där i skolan. Och den vuxne mannen fick se på de andra deltagarna, och jag frågade om de någon gång känt sig ensamma, och det hade dom, allihop, och jag frågade om mannen just nu kände att han hörde till, att han var välkommen och inkluderad. Och det gjorde han. 

Och efteråt pratade vi om att nästa gång han träffar klimatförnekare som inte vill möta honom, så kan han kanske möta sig själv. Och deltagaren sa att han då skulle prova att säga till pojken inom honom ”Ja, nu känns det sådär otäckt. Men jag är ju här nu. Och dessa människor vill inte möta oss. Och vi ska inte försöka möta dom.” Och att han trodde att det skulle göra att han skulle kunna stå kvar i samtalet en längre stund, och kanske kanske till och med lyckas nå fram.

Och en annan deltagare ville rädda världen och stod inte ut med sin vuxna dotters hopplöshetskänsla inför vart världen är på väg. Och hon ville trösta sin dotter, och ville göra allt bra. Jag föreslog att hon skulle  tänka att hennes dotter var där, på en annan stol, och istället för att försöka trösta sin dotter, tvärtom säga till den tomma stolen/dottern att också hon känner hopplöshet. Och så gick hon och bytte stol och var dottern, och så märkte hon att det var detta som tröstade dottern. Att dom kunde sitta och stå ut med den andras hopplöshet och att de kunde dela den. Och i tanken tittade de på varandra och skrattade och sa ”här sitter vi och är hopplösa”. 

Och efteråt kände deltagaren ett helt annat lugn.

Och hon visste kanske inte mer nu vad hon skulle göra rent praktiskt kring klimatkrisen än vad hon visste innan, men hon hade en helt ny ro.

Ytterligare en annan deltagare kände att världen höll på att kvävas. Hon kände det som om blommorna hade svårt att få luft. Och hon fick möta sin egen känsla av att ha känt sig kvävd. Hon fick känna den i kroppen och det blev först otäckt för henne men sedan blev det trånga utrymmet just ett utrymme. Ett instängt rum som hon behövde för att samla kraft och skydda sig. Och hon fick göra som en gång i tanken mellan sitt instängda rum och verkligheten. Den yttre pågående verkligheten där människorna finns. Och det blev som en stor lättnad och en stor trygghet.

Efteråt sa hon att detta inte handlade om klimatet. Inte just nu. Men ändå gjorde det ju det.

Känslan efteråt var att alla var omtumlade. Omtumlade i en liten tvättmaskin av kärlek kanske. Eller något som i alla fall liknar den känslan. Och vi lovade att inte säga något till någon om detta. Men jag skulle få skriva så här. Och nu har jag gjort det.