Jag ville göra en workshop om klimatångest. Så i höstas skrev jag ett brev. Så här stod det:
Stockholm 20181023
Till producent Emma Rygielski och till seminariechef Camilla Larsson
Göteborgs Filmfestival
Hej!
Jag heter Ann Eberstein. Då jag hör att filmfestivalen i Göteborg i år har apokalypsen som tema blir jag glad. Och än mer glad blir jag då jag läser Jonas Holmbergs fina essä. Fin, för att han skriver rakt på sak och i en ton som andas verklighet. Han blandar inte ihop klimatkris och klimatångest en enda gång, utan förstår att det ena beror av det andra. Han skriver också att vi behöver en känslomässig plats där vi kan mötas och våga se katastrofen i ögonen. Han skriver att filmen kan vara en sådan en plats. Jag håller verkligen med! Jag håller med om att vi står mitt i en kris och att vi behöver se den och jag håller också med om att filmen kanske kan ge just den lilla distans vi behöver för kunna våga göra det där seendet.
Jag arbetar sedan många år som terapeut (Gestaltterapeut) i Stockholm, och jag skulle gärna vilja hålla i en workshop under filmfestivalen, på temat att möta apokalypsen i sig själv. Att också kunna hitta en plats i sin egen kropp, en plats utifrån vilken det blir möjligt att agera.
Jag arbetar utifrån tanken att acceptera sitt mörker fullt ut, och att i och med den acceptansen låta mörkret förändras. När man vägrar vara med sitt mörker blir den delen av en fastlåst och oflexibel. När man möter mörkret så förändras det till något annat.
Jag tänkte skriva lite nu om hur jag konkret arbetar med mörker hos mina enskilda klienter vid vissa tillfällen. Jag berättar om det för att jag tänker att det är bra för er att veta när jag lite senare i brevet förklarar hur jag tänker mig tonen i workshopen.
Under sessionerna med mina klienter händer det ofta att någon berättar om en känsla som klienten arbetar med näbbar och klor för att slippa känna. Jag frågar då om det är okej för klienten att för några minuter faktiskt gå rakt in i den skräck som man ofta använt hela livet till att undvika, en skräck som man absolut inte vill känna på (känslan att vara en dörrmatta, känslan att vara instängd, känslan av att inte finnas och vara helt osynlig, känslan av att nästan drunkna och sprattla för sitt liv som exempel). Först kollar jag som terapeut med klienten om hen vet att hen sitter i det rum som vi sitter i och är vuxen och att jag är där, och sedan får klienten berätta om sin bild som hör till känslan. Och jag uppmanar klienten att helt släppa taget för en liten liten stund, att helt sluta kämpa och faktiskt låta sig ramla ner i hålet och sluta försöka komma upp, låta sig drunkna i havet som hen sprattlar omkring i, låta sig vara instängd. Och mjukt undersöker vi hur det är i det instängda rummet, hur det är att vara i hålet när hen bara är där, och det inte finns någon som helst möjlighet att ta sig ur utan klienten just bara uppmanas att ge upp, ge efter.
Det som hittills alltid har hänt är att bilden förändras. När klienten för en liten stund inte gör något för att ta sig ur, utan helt ger upp så känns det först oerhört otäckt, men efter bara någon minut eller två så förändras bilden. Gropen blir mindre djup, havet blir skönt att flyta omkring i, det trånga utrymmet blir ett skydd och efter ett tag så finns en dörr på väggen… Alltid. Hittills alltid. Och hittills alltid till klientens stora förvåning.
Ur detta kommer en vila, och ur detta kommer också känslan av att slippa springa iväg från smärta som i sin tur gör livet mycket mer möjligt.
Jag tänker att den politiska förlamningen skapar en än större kris för oss medborgare, som har att förhålla oss till en kris som ingen tar tag i. Holmberg skriver ”de känslomässiga svaren domineras av uppgiven passivitet eller aggressiv förträngning”. Ja. Och av en enorm hopplöshet. Att se på när krisen pågår utan att någon av ledarna tar tag i det på något trovärdigt sätt väcker i de allra flesta människor en vanmakt, ensamhet och förtvivlan.
Jag är fullt förvissad om att hopplösheten i sig inte är farlig, utan tvärtom är en guldgruva om den får finnas (liksom gropen, det trånga utrymmet, havet) i en trygg miljö. Däremot tror jag hopplösheten är farlig om vi INTE möter den, för då tror jag att den hotar att äta upp oss. Det är den där trygga platsen som Holmberg skriver om som är själva förutsättningen och förändringsmöjligheten.
Under workshopen skulle deltagarna få möta inte bara sitt mörker, utan också krisens mörker. Under workshopen skulle jag också fokusera mycket på tryggheten – man kan inte låta deltagarna vandra in i döden utan att det också erbjuds en trygg och levande plats att ta avstamp från. Den trygga platsen som avstamp för att kunna erkänna och känna sina känslor kring klimatkrisen. Kring apokalypsen. Jag tror att detta skulle leda till att ångesten inte tar kroppen i besittning och gör den förlamad, utan att man istället känner sin kropp och låter ångesten få en (hanterbar) plats i den. Det vill säga att det är den vuxna kroppen som har ett problem att hantera, i motsats till att känna sig ägd av problemet.
Det som är speciellt med klimatkrisen är ju att den pågår i detta nu, så på sätt och vis kan tryggheten i rummet inte vara helt trygg. På samma sätt som en film om otäcka saker som pågår parallellt i ens verklighet kan bli för tung. Dock – då klienter gråtit över Trump eller SD eller klimatet så har samma stora förändring skett, som då klienterna möter sina gamla ångestar utifrån en ny ålder och utifrån ny plattform. Det vill säga att klimatkrisen blir ett problem att hantera, istället för att problemet äger oss. Och det tänker jag gör stor skillnad för möjligheten att agera. Att mötet med passiviteten leder till aktivitet. Och att mötet med förlamning leder till kreativitet. I gestaltterapin kallar man detta för ”The paradoxical theory of change”.
Workshopen kommer att vara tre timmar lång inkl paus (max 20 och minst 8 deltagare) och kommer att innehålla en hel del övningar, men också teori, reflektion och diskussion.
Jag kommer att prata med två eller tre av deltagarna inför alla, och ha terapisessioner med dessa tre personer i ungefär en kvart per person. Under tiden kommer jag ibland vända mig mot de andra deltagarna och be dom reflektera över olika ämnen som berörs ”på scenen”. Det kommer vara gemensam reflektion i hela gruppen och i mindre smågrupper. Det kommer också att vara samtal två och två och enskilda övningar.
Det finns etiska frågor att fundera lite mer på, som handlar om vad som kan hända när en grupp som kanske är helt ovan vid terapi uppmanas att gå in i svåra känslor. Kanske känner sig någon inte trygg nog för detta och kanske blir det för svårt för någon. Det är saker att tänka på som jag inte helt är klar över själv än. Ett sätt att lösa det är genom att jag finns på plats även efter workshopen och kan ha enskilda samtal för de som vill och känner att de behöver. Eller att deltagarna går med på vissa förutsättningar i samband med att de anmäler sig till workshopen. Eftersom det handlar om verkliga människor och processer som varken kan eller ska kontrolleras, så går inte allt att förutsäga utan behöver ha formen av ett experiment. Det jag kan garantera är att jag har mycket erfarenhet, att jag kan förmedla trygghet och att jag är van vid att hålla kvar handen i den hand kring vilken det stormar.
Med vänlig hälsning,
Ann Eberstein
Och så avslutade jag brevet med en massa referenser och länkar. Och efter en månad fick jag svar, och de sa ja!