Måndagen den 28 januari blev jag intervjuad av Karin Ekberg i ett ”bar talk” som en halvtimmes programpunkt i Göteborgs filmfestival.

Här har jag skrivit ner lite av det vi pratade om. Det är inte ordagrant, och ibland är det inte ens likt hur det var i verkligheten, varken Karins frågor eller mina svar. För det här är skrivet ur minnet efteråt.

Karin: Du hörde själv av dig till filmfestivalen och föreslog att du skulle ha en workshop. Hur kommer det sig? Hur tänkte du då?

Ann: Filmfestivalens tema är apokalyps, ett tungt ämne som ofta väcker känslor av hopplöshet. För att dom känslorna inte ska bli något som gör oss apatiska eller blasé så behöver dom hanteras tänker jag. Inte genom att ge påklistrat hopp, utan genom att delas.

Vi är så rädda för att vi själva eller andra ska känna hopplöshet. Hela samhället verkar oroligt för att människor ska känna hopplöshet och ideligen pratas det om hur man ska få oss att känna hopp. Jag tror det är helt kontraproduktivt. Låt oss vara hopplösa! Låt oss känna hopplöshet! Men i kontakt.

Karin: Hur menar du då?

Ann:  Jag arbetar som gestaltterapeut, och som gestaltterapeut arbetar man utifrån teorin att de känslor som man förnekar stelnar, medan de som man accepterar är flexibla. Känslor behöver alltså mötas med acceptans och vänlighet, i alla fall av en själv. Om du till exempel tänker på ett barn som gråter, om du tänker att barnet får gråta hos dig, och att du är helt lugn och trygg och har en känsla av oändlig tid, så kommer barnet troligen gråta jättemycket en liten stund, tills barnet plötsligt gråtit klart och har lust att leka igen. Medan om man stoppar barnets sorg, så kommer det ta mycket längre tid för barnet att bli lekfullt igen. Det är den sortens kontakt jag menar, att känslorna inte blir farliga. Känslor förändras när de får finnas.

Karin: Och så är det med hopplöshet också, menar du?

Ann: Ja, om man är med sin hopplöshet tillsammans med någon man är trygg med. Eller i alla fall utan att vara rädd för den. Jag tror människor är så rädda för att erkänna hopplöshetskänslan för att människor tror att den automatiskt hör ihop med ensamhet. Men den behöver inte alls höra ihop med ensamhet. Det är inte farligt att låta någon ge upp en stund. Om man får ge efter för sin hopplöshet en stund, och helt ge upp tillsammans med någon som inte alls är rädd eller orolig för att man ska fastna, så förändras känslan. Och oftast, när man givit upp en stund, givit efter, släppt taget samtidigt som man tittat in i någons vänliga ögon, så händer något helt nytt, Det kommer hopp.

Det är verkligen min erfarenhet. Jag tycker det är väldigt vackert,

Vi ska inte tvinga folk att känna hopp. Vi ska låta dom känna den hopplöshet dom känner, tills hoppet kommer organiskt.

Karin: Hur hanterar man sin klimatångest, mer än genom att ge upp, tillsammans?

Ann: Den verkliga lösningen på ångesten är att agera konstruktivt många tillsammans och at stoppa krisen. För det är krisen som är problemet och inte ångesten.

Däremot tror jag det finns olika bra sätt att agera, och att det är stor skillnad om vi fattar genomtänkta beslut eller om vi fattar dom i panik. Däremot kan det ju ibland vara bättre att handla i panik än inte alls, och en del människor behöver paniken för att alls komma igång. Och ibland är säkert panik bra.

Om man varit med om att bli lämnad som liten så bär man med sig en desperation kring det. Och som vuxen tänker jag att det är bra att möta den där desperationen, på ett nytt sätt, i en trygg kontakt,  så att man kan se att känslan nu och känslan då är olika saker, och att det faktiskt går att överleva ett smärtsamt avsked som vuxen. För då kan man agera mycket mer flexibelt. Och det gäller alla olika gamla obearbetade smärtor som skymmer sikten i ens nuvarande agerande, och också vad det gäller hur man arbetar för ett bättre klimat i naturen eller mellan människor.

Och vad den andra människan i nöd, eller naturen, behöver just där och då kanske man kan se klarare om man umgåtts lite varsamt och vänligt och kärleksfullt med sin egen gamla desperation först. Den som inte står ut med att världen är orättvis och att man inte kan rädda alla. Och att den smärtan är ens egen och inte egentligen är särskilt relevant just här och nu.

Karin: Får du inte ångest av att höra om dina klienters skräck inför katastrofer?

Ann: Jag tror man kan säga att detta att jag själv haft så mycket ångest kring detta, och har med jämna mellanrum, snarare är en fördel. Jag tror nästan man måste ha vågat gå några varv med sin egen undergångsskräck för att kunna vara orädd och närvarande med andras.

Karin: Är det något som skiljer sig åt vad det gäller ditt sätt att arbeta med klimatångest och med annan ångest?

Ann: Känslorna kring klimatet är ofta väldigt existensiella. De handlar om ofta om döden och om osäkerhet. Och det är två existensiella villkor. Vi kan inte veta vad som ska hända, och det vet vi aldrig, om någonting alls. Och det behöver vi stå ut med. Det är viktigt att våga vara osäker,och våga vara i det osäkra. 

Likaväl som vi inte alltid kan vara tvärsäkra, för då tappar vi vår mänsklighet, kan vi inte heller alltid vara osäkra, för då tappar vi riktning. Men båda känslorna behövs! För att vi ska kunna vara med alla spekrum där emellan. Vi vinner ingenting alls på att kritisera oss när vi känner oss osäkra. 

Över huvud taget så säger ofta känslorna vi har om klimatet något viktigt till oss, om oss, om vad som är just vårt oläkta sår. O

Karin: Vad för sorts film är bra att se om vill göra något för klimatet?

Ann: Människor är ju väldigt olika. Och filmer talar olika till olika människor. Men jag tror att det kan vara bra att dela skräcken, och det blir mer möjligt av att se undergångsfilmer tillsammans, så för mig är det här med en filmfestival på tema apokalyps något hoppfullt. Att samtalen får ta sin plats är hoppfullt. Att titta på undergångsfilmer kan ju göra att man långsamt vänjer in sig vid tanken på undergång. Om det är något bra eller dåligt går liksom inte att säga tror jag, för jag tror en del använder det som kbt-terapi och blir mer modiga av det, medan andra blir mer avstängda av det. Och för ytterligare andra handlar det om något helt annat.

Karin: Finns det någon särskilt sorts undergångsfilm som du skulle vilja gjordes, som inte gjorts än?

Ann: Jag har inte sett tillräckligt många filmer som handlar om att vi räddar världen alla tillsammans liksom. De flesta sådana filmer som jag har sett har haft en tydlig manlig hjälte, och det finns ofta någon kärnfamilj eller åtminstone något biologiskt barn som är inblandat i vad som ska räddas, förutom jorden och existensen och så. Jag skulle gärna vilja att det var något annat än kärnfamiljen som skapade starka känslor, eller åtminstone att hjälten har lite knepiga och komplexa barn. Men framför allt skulle jag vilja att hjälten inte var en ensam hjälte, utan att det var som en folkrörelse.

Och så skulle jag vilja att den stora massan inte skildrades som alltför korkad, manipulerad och konsumtionistisk, utan bortanför dessa avstängda mekanismer också som människor. Som människor som vill närhet och kommunikation och som vill väl. Där folk är snälla mot varandra i kris, snarare än att det lockar fram dåliga sidor. För jag tror oftast folk blir snälla mot varandra i kris.

Karin: Är det någon film som du tycker har givit dig mening i din klimatångest?

Ann: Ja. Då väljer jag Melancholia och Aniara. Jag var konstigt nog glad och uppfylld efter Melancholia medan resten av publiken satt kvar i något sorts förlamad tyngd. Själv liksom skuttade jag ut därifrån. Och Aniara gav mig ångest, men en bra ångest. En vad-gör-jag-med-mitt-liv-ångest. Som får mig att vilja prioritera, tänka efter. De två filmerna har varit lite som undergångspresenter.

Om du vill läsa om klimatworkshopen som jag hade i samband med den här intervjun, så se ett tidigare blogginlägg här på sidan.