Någon frågar mig hur det kom sig att jag började ta emot klienter med klimatångest.
Det började med bränderna i somras. Och att jag läste Malena Ernmans bok ”Scener ur hjärtat”. Kroppen och hjärnan sa plötsligt samma sak, och känslan gick att ta på. Jag erkände, kände, visste att det som pågår är en kris. Och att människor har klimatångest inte är så intressant som ett fenomen i sig. Det intressanta är att människor reagerar på en faktisk kris. En kris som media och politikerna tills dess knappast hade låtsats om.
Jag drömde mardrömmar varje natt. Jag umgicks oavbrutet med tankar på döden. Jag såg framför mig att ha elden bakom mig och stupet framför mig. Jag kände mig dåligt rustad för värmen och paniken låg och lurade av och till hela sommaren.
Så kom Greta, och Gretas kamp var så genuin och så sann. Jag gick och lyssnade på Greta då hon pratade och jag grät hela hennes tal igenom. Mest för hennes ton, och hennes djupa allvar.
Greta sa: ”Huset brinner och ni talar om att få människor att känna hopp.” Ja, ångesten var ju en rimlig reaktion på en förnekad och pågående kris. Att åtgärda krisen blir det viktiga, inte att få bort ångesten. Eller, det vill säga, det ena är lösningen på det andra.
Jag undrade vad jag skulle göra. Hur skulle jag vara med och släcka elden? Jag tyckte det var rimligt att göra en livsomställning, rimligt att protestera, rimligt att flytta ut på landet. Men jag passar inte alls på landet, jag är opraktisk och en stadsråtta i själen. Valet i september närmade sig, och jag oroade mig lika mycket för SDs inflytande som för klimatet. Jag startade tillsammans med några andra ett projekt där vi gick ut i parkerna och erbjöd gratis och aktivt lyssnande och det gav mig ro och glädje i bröstet. Jag började ana att mitt bidrag behövde gå via relationer, i alla fall parallellt med att hitta andra sätt att kliva in på naturens sida i kriget mot den. För att det är där jag kommer till min rätt, det är där jag gör skillnad och det är där det blir skillnad för mig. Och det är där jag igen och igen får min tro på människan tillbaka.
Jag har ofta öst näring ur mina egna tillkortakommanden. Jag har skapat kurser och grupper utifrån vad jag själv skulle behövt när jag brottades/brottas med samma tema. Därför blev en viktig fråga för mig nu vad jag själv skulle behöva för relationellt/terapeutiskt stöd kring detta med min panik kring naturens pågående död. Och svaret var att jag skulle behöva få gråta och skaka, skrika och vara rädd, gråta och gråta, med någon som inte alls blev rädd. Jag skulle behöva få berätta om mina bilder på nätterna. Jag skulle behöva berätta för någon som inte blev rädd om bilden av att stå vid ett stup och bara ha att välja på att hoppa. Jag skulle behöva få gråta, med någon som inte ville få mig att känna hopp.
Jag bestämde mig för att börja med att ta emot klienter som ville arbeta med klimatångest (eller, alltså snarare känslor som väckts av krisen) gratis under hösten. Som ett sätt att bidra och också som en läroperiod. Jag gick in i det hela med nyfikenhet och tillförsikt. Jag bestämde mig för att sluta flyga om det inte var något väldigt avgörande som jag behövde flyga till. Jag bestämde mig för att hålla sinnet öppet inför vad jag skulle kunna bidra med rent praktiskt. Jag gick till Gretas fredagsstrejk. Klimatklienterna började komma.