”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor” av Nahid Persson som går på svtplay nu.

Det är svårt att inte dras in i tankarna på Anders, när man sett en film som öppnar för ett möte men som aldrig möts. Nahid Persson har Anders i fokus hela filmen igenom men ställer väldigt få relevanta frågor. Och jag tänker att det säger något om Anders, detta att han liksom inte blir förklarad och inte blir sedd, trots att det är det hon säger sig vilja.

Han berättar öppet och hans blick är nära och mjuk och ändå fäster han liksom inte.

Fredrik Sahlin skriver på svtplays hemsida en väldigt fin recension, om att Anders inte alls skulle filmats utan borde ha fått hjälp istället. Men jag tror aldrig att han kommer be om hjälp.

Jag tänker att det är en väldigt lockande fallgrop att kliva in i, detta att hjälpa någon som uppenbarligen behöver det men inte ser det själv.

Jag börjar tänka hur det skulle kunna gå till att ha Anders i terapi och skriver ner en påhittad dialog. Jag har såklart aldrig träffat Anders och kommer aldrig att göra.

Jag tänker mig in i att jag möter Anders. Och jag låter det bli lyckligt och gå bra. Jag gör ett eget lyckligare slut till filmen om Anders.

Han kommer som klient till mig i min mottagning:

Jag: välkommen.

Anders: Vilket fint rum du har!

Jag: Ja, det är verkligen ett underbart rum.

Jag  leder min vanliga ”kroppsincheckning”, som jag alltid gör i början av varje session. Den handlar om att för några minuter märka vad kroppen berättar, och bara lyssna till det, utan att alls värdera och utan att alls försöka åtgärda. Bara vänligt och uppmärksamt lyssna till sina spänningar och eventuella känslor. 

Jag lägger också till ”om du känner att du vill springa härifrån, så märk det också, och låt den känslan också finnas utan att värdera. Bara märk impulsen, om det är så”

Anders: Det där sista, säger du det till alla?

Jag: Nej

Anders: Det stämmer på mig. Jag vill gå härifrån.

Jag: Är det också någon del som vill stanna?

Anders: Jag vet inte. Jag tror det.

Jag: Känner du igen den känslan? Att vilja gå och att vilja stanna samtidigt?

Anders: Har du sett filmen? Är det därför du frågar så.

Jag: Jag har sett filmen. Jag frågar inte det här för att ertappa dig, eller sätta dit dig. Jag frågar för att jag inte vet. Och för att du ska få chansen att vara med känslor som du ändå ofta har, fast i kontakt och med ord.

Men, jag stannar lite vid det. Att jag har sett filmen? Undrar du vad det är jag har sett? Alltså vad jag tänker på när jag tänker på vad jag vet om dig från filmen?

Anders: Ja. Det skulle vara bra.

Jag: Jag såg att du är väldigt bra på att se andra. Jag tänkte också på att de kvinnor vi mötte i filmen som pratade om dig hade blivit inspirerade av dig för att förverkliga sina drömmar. Att en hade köpt en hund, en hade köpt en häst, Nahid gör en film.

När du pratade med pojken på tennisbanan och coachade honom, så tänkte jag på att du sa säkert åtta konkreta tydliga positiva saker som du sett att han kan på plan, och detta bara rann ur dig på någon minut. Väldigt imponerande och väldigt aktivt stärkande för honom tänker jag.

Anders: Ja. Jag är bra på att se vad människor är bra på.

Jag: Ja. Och det är ju ingenting som du behöver ändra på! Det är ju en underbar egenskap. Det som du skulle behöva, tror jag, är också kunna välja att sätta dig själv först. Att KUNNA välja det, menar jag, så att det alls kan bli ett val. Om du tänker att du är bra på att säga ja, så är det ingenting dåligt i sig. Men du behöver kunna säga nej, för annars är ju ja:et inte riktigt ett val.

Anders: Många som sett filmen verkar tycka att jag är värsta svinet.

Jag: Du ljuger ju för kvinnorna, och det gör antagligen väldigt många väldigt sårade.

Anders: Men det vill jag inte.

Jag: Jag tror verkligen inte att du vill det. Jag tror du vill gott. Jag tror dock det här att du inte kan välja att låta bli att se kvinnorna på djupet, på ett paradoxalt sätt samtidigt är det som gör att du sårar dom. Jag tänker dock verkligen att du vill väl, och att det är din grundton. Ska jag säga mer vad jag såg i filmen?

Anders: Ja

Jag: Jag hörde också att du längtar efter att vara instängd i en hiss.

Anders: Ja, det är lite knäppt.

Jag: Och så hörde jag att du  sa ”jag har varit ensam sedan jag var femton och klarat mig själv!” och det undrade jag mycket över. Och jag minns det också som att du stakade dig på fem i femton.  Så jag undrade också om något hänt när du var fem.

Och sedan tänkte jag såklart på din packade väska, och att du verkade komma så jättenära varje kvinna och sedan verkar du få panik igen och igen och måste snabbt fly. Så såg jag det i alla fall.

Och jag såg också att det blev som ett stort övertramp på dig när Nahid mer eller mindre tvingade dig att ringa och göra slut med en del av kvinnorna, och du såg också väldigt ensam ut när man såg dig hos terapeuten. Så jag är väldigt glad att du kom hit. Och jag vill verkligen trycka på att jag inte vill förändra dig. Jag vill vara med och vara ett stöd så att du lättare kan göra val. Dina egna val.

Hur känns det nu?

Anders: jo, jag känner mig sedd. Det känns bra. Folk brukar fnissa när de ser mig på stan.

Jag: Jag tänker att det är viktigt detta, att du ska få chansen att märka dig själv. Att det ska bli en plats inuti dig där du kan vara med dig. Att du inte behöver springa från dig på samma sätt.

Anders: Mm.

Jag: Känner du fortfarande den där tränga känslan? Om du blundar lite igen.

Anders: Jag tycker att du verkar snäll. Och jag känner mig bättre nu än förut. Men jag känner mig fortfarande lite trängd. Och som att jag vill ta mig ut. Och kanske lite också att jag vill stanna.

Jag: Kan du tänka dig att vara med den där trängda känslan en liten stund. Att vara med den istället för att kämpa mot den? Jag kan ta tid på fem minuter.

Anders: Fem minuter är okej.

Jag kollar på klockan.

Jag: Så om du blundar. Och lägger en hand på bröstkorgen. Och märker var det trängda sitter i kroppen.

Anders: Jag vet inte riktigt. Det sitter i halsen. Som om någon trycker mot min hals. Det känns rent fysiskt nu också ,det känns svårt att få luft.

Jag: Och du vet att just nu är du i ett rum där det finns luft. Eller hur?

Anders: Ja

Jag: Hur litet känns det i halsen? Hur lite plats känner du just nu?

Anders: Det är som ett sugrör ungefär.

Jag: Ett sugrör. Har det någon färg?

Anders: Det är som ett smalt rör.

Jag: Går det att gå in i det där sugröret? Kan du tänka dig att du är inne i sugröret?

Anders: ja.Det är väldigt trångt.

Jag: det har gått fem minuter nu. Är det okej att fortsätta?

Anders: Ja

Jag: så om du låter det vara precis så trångt som det är. Hur nära dig är sugrörsväggarna?

Anders: Jag är väldigt långsmal. Och passar precis där.

Jag: hur känns det att vara väldigt långsmal och ha väggarna precis inpå dig?

Anders: Det känns skönt faktiskt, att väggarna håller mig uppe, att jag är hållen. Att vara långsmal känns som om jag inte riktigt finns.

Jag: Så det känns både som att vara hållen och som att inte finnas.

Anders: Ja

Jag: så där är du i sugröret, långsmal, hållen och det känns som om du inte finns. Hur känns det nu?

Anders: jag har ingenting under fötterna. Jag skulle kunna susa ut genom röret om jag ville, ifall jag hade något att ta spjärn ifrån.

Jag: Så det finns inget golv. Och inget tak. Utan öppningar under och över dig? Är det fortfarande lika nära mellan dig och väggarna?

Anders: Jag svävar liksom nu. Det verkar som om jag kan flyga.

Jag: Finns det plats att flyga?

Anders: ja, det har blivit jättestort där nu. Jag skulle kunna flyga ut om jag ville.

Jag: Vill du det?

Anders: Nej, det är ganska fint här inne faktiskt.

Det är väldigt mycket luft här inne. Hur mycket luft som helst.

Det är skönt. Det är som om jag undersöker hur det är att flyga.

Jag: Kan du tänka dig att göra en liten gång mellan det här flygrummet och verkligheten här med mig nu. Så att du kan gå tillbaka dit när du vill det och kan komma tillbaka hit när du vill det.

Ser du en sådan gång?

Anders: Det är inte en gång. Men jag kan trycka på fingret två gånger så kommer jag dit.

Jag: och det funkar även om du ska därifrån och hit?

Anders: jag vill inte det.

Jag: Okej. Då får du stanna. Säg till när du vill komma tillbaka, så ser vi om tryckningarna fungerar.

Anders: Nu är jag tillbaka.

Jag: Välkommen tillbaka. Hur känns det nu med andningen?

Anders: Det känns lätt. Det var fint att vara därinne.

Jag: Vi ska snart avsluta den här timmen. Om du blundar igen. Hur känns det nu? Hur känns det nu med viljan att springa iväg och samtidigt vilja stanna?

Anders: det känns inte alls så. Det är ovanligt att det inte känns så alls men just nu känns det inte så alls.

Jag: Hur känns det?

Anders: Det känns snällt. Och som att jag känner mina konturer. Som att jag känner att jag sitter här, och det känns inte farligt. Det känns inte som om livet är så farligt.

Jag: Så fint. Så så här kan det också kännas ibland.

Anders: Det kanske inte alltid har varit så lätt.

Ann: Nej. Det kanske inte alltid har varit så lätt att vara du.

Tystnad.

Anders: Blir du ledsen när jag går nu?

Jag: Nej. Jag är glad att jag fick vara med dig i det här. Och nu är timmen slut.

Anders: Det är konstigt att gå.

Jag: Det tar vi nästa gång. Nu får du gå. Du har en tid igen om en vecka.

Anders: Ja. Jag kommer på den.

Jag: Ta hand om dig nu! Och glöm inte att prova att gå in i flygrummet när du känner dig trängd.

Anders: Nej just det! Stort tack! Hejdå, vi ses nästa vecka!

Så fick jag i alla fall till en början av ett riktigt möte. Som inte filmades. Och som visserligen inte heller hände.