Bilden som jag valt till den här texten är målad av Kristina Grahn.

Döden döden döden. Det är ju inte bara dö man ska behöva göra, i bemärkelsen att stå ut med att livet är ändligt. Man ska också behöva ta avsked från allt och alla. Avsked som är så svårt! Och man ska inte bara behöva förstå att allt är ändligt. Och man ska inte bara dessutom klara av att ta avsked från alla man älskar samtidigt, utan man ska förutom det också stå ut med den stora ovissheten. Bära ovissheten. Och en fjärde sak – att helt ge upp. Att helt ge efter. Give in. Släppa kampen.

Hur ska vi klara det?

Jag tänker att vi behöver träna. På att våga vara ovissa. På att våga ge upp. På att ta avsked. På att se att livet är ändligt.

Jag tänker kanske inte precis att vi behöver träna på det inför dödsögonblicket. Utan mer att vi behöver träna på det för att kunna vara i livet.

Att träna på att helt ge upp. Det tänker jag är en otroligt viktig sak att kunna göra, minst lika viktig som att kunna kämpa och kunna bita sig fast. Man behöver kunna båda! För att kunna välja när det dags att stanna och kämpa och när det är dags att släppa taget. I relationer, i situationer. För om vi vet att vi kan välja om vi ska kämpa eller om vi ska släppa taget, så kan vi välja.

Vi behöver kunna kämpa, gå efter, bita oss fast, anstränga oss till knogarna vitnar. Och vi behöver också kunna släppa taget helt. Vi behöver kunna både och.

Kampen är inte bättre än uppgivandet och inte heller är uppgivandet bättre än kampen. Det ena är en förutsättning för det andra!

Hur som helst så tänker jag på att ge upp ofta är det allra modigaste och svåraste valet.

Om man gjort någon illa, så är det ett sätt att nå försoning. Att helt släppa vad man nu håller sig i, och låta motståndet krackelera, låta kampen förloras, och bara lyssna med skälvande kropp på vad den som blivit skadad av oss har att säga.

Då är det det som är presenten. Att låta smärtan genomborra en.

Det kan också vara att ge upp om en relation, att låta någon gå. Att låta sig själv gå.

Att verkligen ta avsked, och verkligen ge upp. Kan vara det vackraste och svåraste och modigaste att göra.

Låt döden lära oss att ge upp. Låt döden lära oss att ovisshet kan vara det vi behöver vara i. Att ovissheten kan ge oväntade möten, oväntat liv. Låt döden lära oss avsked. Så att vi också vågar vara helt i en relation så länge den är vacker, därför att vi vet att vi kan gå. Och att vi vågar lita på att den andra också kan gå.

När jag liksom låter mig ”dö” i verkliga livet. Då brukar jag ha någon jag tycker om med mig, för säkerhets skull. Mina ”dödsögonblick” i livet börjar oftast med att jag  har en smärta i mig som känns outståbar, och min automatiska lösning är att hårdna. Men då, före ”döden”, så kommer någon och klappar vänligt på mig. Någon jag tycker om frågar mjukt hur det är med mig. Och då fräser jag något argt. Först fräser jag något om att allt är så jävla hopplöst och samtidigt stirrar jag argt på den snälla. Om den snälla då fortsätter att se snäll ut, så krackelerar jag. Och just då är det som att dö. Det kan ju omöjligt jag veta förstås, men så känns det. Som om jag släpper taget och kastar mig ut och låter mig gå sönder. Och jag gråter och gråter och någons snälla ögon möter mina.

Och då händer något. Varje gång. Det omöjliga känns inte längre omöjligt. Det hopplösa känns inte längre hopplöst. Och det känns inte alls som att dö, utan som att vandra in i något nytt. Något nytt som är mjukt och välkomnande och enkelt.

Så har livet lärt mig att döden är.

Ett totalt uppgivande av kampen. Och ett släppa-taget som mottas i kärlek. Och för mig har livet också lärt mig att då tar något nytt och vackert sin början.

Döden, döden, döden.