Varje söndag får en lekman möjligheten i Katarina församling att hälsa välkommen. Så här lät det i söndags:

Välkomna alla till Katarinamässan idag! Jag som hälsar välkommen heter Ann.

Min mamma fungerade nästan inte alls varken fysiskt
eller psykiskt, och jag valde mycket tidigt rollen som den vuxna,
trots att jag bara var några år gammal, och så fortsatte det hela
barndomen igenom. Det har gjort att när jag ska ta ett helt vanligt
föräldraansvar i vuxen ålder, så känner jag mig ofta lite arg. Som om
jag egentligen är ett barn som ska få leka och att det är orättvist
att lägga på mig dessa uppgifter.
Och så vill jag ju inte vara. Jag vill ju inte vara arg på mitt eget
barn för att hon vill att jag ska vara en fungerande mamma. För mig är
detta en brottningsmatch som återkommer igen och igen. Det som hjälper
minst är när jag hatar denna sida hos mig och skriker åt mig att jag
ska skärpa till mig. Och det som hjälper mest är när jag låter Gud
vara med mig och ser Gud som en jättestor mamma som jag kan vara barn
hos. Då kan jag hämta näring och luta mig mot kärleken. Och då kan jag
förlåta mig och nästan skratta lite åt det desperata barnet i mig, och
från den punkten blir det inte svårt att vara en vuxen mamma.
Och så tror jag livet är. Att när vi låter oss vara svaga så blir vi
starka. När vi låter oss vara uppgivna en stund så kommer lusten. Om
vi bara släpper taget in i kärlek och inte in i ensamhet. Att vi är
svaga i en hållande Guds famn. Att vi är uppgivna hos Gud som stryker
oss över håret.

Varmt välkomna till dagens mässa.