Under den här dryga veckans ledighet har jag läst ungefär 8 timmar per dygn.

Jag har bytt facebook mot böcker. Samma tidsåtgång, samma snudd på besatthet. Egentligen betyder det väl bara att jag legat i soffan och knaprat godis, fast med bättre samvete för jag kan låtsas att jag har något att göra, att varje läst bok är ett dagsverke och något att vara stolt över. Mindre splittrat än facebook och en känsla av att jag lyckats lura mig själv till en djupare vila. För det har varit skönt. Kanske inte exakt att jag lyckas vara i nuet, för, som mitt barn så riktigt påpekade – ”du är ju inte i nuet utan någon annanstans när du läser böcker”. Men lite mindre någon annanstans helt enkelt. Och som vanligt kanske man kan säga, i någon annans inre, som om det är den enda avkoppling jag känner till.

Hur som helst, jag har läst. Och vandrat igenom olika berättelser. Fast inte på samma sätt som jag vanligtvis gör, med eftertanke, utan snarare lite hetsigt och hungrigt.

De jag har läst nu i juli är ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff. En lättläst bok som kanske kan ses som en deckare, utspelad i en liten by.

Det intressantaste för mig i boken var tankarna och temat kring hur farligheten och läkningen kan gå sida vid sida, och ibland är samma sak, ibland motsatser, hos de som huvudpersonen Jana älskar, och hos henne själv. Farligheten som ibland söndrar allt, men som ibland också ger frihet.Och som Jana genom att komma hem till sin hemby och till sin tvillingbror slutar rymma.

Så läste jag Agnes Lidbecks ”Gå förlorad” som jag just nu blandar ihop med Bengt Ohlssons ”Drick värmen ur min hand” som jag läste igår. Jag tycker grundackordet i båda böckerna är nästan samma. Huvudpersonerna i båda romanerna saknar kropp. Inte bokstavligt, men känslomässigt, i alla fall i min läsning. Det är som om de bara finns i andras ögon, och blir till genom beröm. Som om de samlar osynliga poäng. Som om de saknar förmågan att känna efter och vara till för sin egen skull, och genom att inte kunna vara i sig själva saknar de också i början av böckerna förmågan till verklig kontakt med andra. Båda böckerna rör sig i en kulturell övre medelklass i Stockholm. I Bengt Ohlssons bok möter till slut huvudpersonen närhet och blir mer och mer ett eget subjekt med hjälp av naturen, en hund och en arbetskollega. En vackrare skildring av mötet mellan hund och människa har jag aldrig läst. I Agnes Lidbecks roman är det däremot stumt från början till slut. Hennes huvudperson Anders gör egentligen människor omkring sig illa, men ser det inte själv, trots att han hela tiden ser sig i andras ögon. Hela boken andas intelligens, kyla, tomhet. Det är inte underbart att läsa den, men det är en otroligt välskriven bok.

Det som stannar kvar i mig efter dessa två romaner är, förutom längtan efter en hund, den där känslan av att vara en roll istället för en människa. Hur det perfekta agerandet blir någon sorts maskin som börjar leva sitt eget liv. Det ickeperfekta blir det mänskliga, kroppsliga, subjektet och det perfekta blir det objektifierade, och omänskliga. Jag känner mig utanför den värld som Agnes Lidbeck skildrar, men jag kan ändå mycket väl känna igen känslan av att hamna utanför sig själv snarare än med sig själv.

Så började jag på Elizabeth Strouts ”Vad som helst är möjligt” för att jag älskade hennes bok ”Mitt namn är Lucy Burton”, men jag gav upp. Den var helt enkelt inte alls bra. Jag får läsa om ”Mitt namn är Lucy Burton” istället, när jag får cravings nästa gång efter Strouts kloka ton.

Sedan kom turen till Bodil Malmstens ”Mitt första liv” som låg i kusinens hus på landet och var som en enda stor njutning. I kusinen bredvid kusinen med Malmsten låg ”Aednan” av Linnea Axelssonsom jag började på i påskas men inte hann färdigt, så den läste jag klart nu. Ett samiskt familjeepos. En släkt utsatta för svek efter svek av det svenska kapitalet och den svenska staten. En bok att ha med sig, som en illiaden eller odyssen, lika rytmisk, lika berättande, lika grundläggande för det nu som kommer efter då.

Under denna läskavalkad läste 13-åringen ”Sköldpaddor hela vägen ner” av sin nya favoritförfattare John Green och hon bad mig att också läsa den. Hur bra som helst! En ungdomsbok som innehåller riktiga dialoger, som har djup och smärta och humor. Humor! I en ungdomsbok! Så vilsamt och underbart. Och full av fyndiga metaforer. Innehåller död och ångest och spänning och är uppbyggd så enkelt, fyndigt och enligt alla konstens regler att jag rekommenderar den som skrivarkurslitteratur till alla som vill ha ett sådant tips.

Och i söndags och i måndags var det dags för Roy Jakobsens ”De osynliga”. Även efter att ha läst den förstår jag inte titelvalet, men det är nog för att jag missat något fundementalt. ”De osynliga” var nästan som en fortsättning av Bodil Malmstens bok. De handlar båda om att leva efter och i naturen och båda böckerna förklarar tyngden och det hårda arbetet och skapar inget romantiskt skimmer, och ändå övermannas jag av känslan av allt som gått förlorat i det stockholmsliv jag lever idag.

Idag ska jag bada och se på film. Och kanske inte läsa någon bok alls. Men OM jag ska läsa idag, så ska jag börja på ”vinter” av Ali Smith.

Ps. om du som läst detta inlägg vill kommentera, så svarar jag, men det kommer inget meddelande till dig om att jag har svarat. Om du vill ha en diskussion med enklare återkoppling så gå in på annalys på facebook, så kan vi skriva i en tråd där.